Efter två år kommer uppföljaren till Achordian kritikerrosade debutalbum ”My dear listener”. Bandet bestående av fem killar har under dessa två år låst in sig i ett garage och jobbat hårt. Efter mängder av intriger och irritationer kom till slut resultat. Resultatet blev fjorton låtar, fjorton enkla popsånger.

Så har en av traktens mest begåvade rockmusiker givit ut en platta. Äntligen, måste man säga. Tolv år har det tagit att komma dit hän beskriver han själv, Fredrik ”Frallan” Jonsson från Kisa.
När det var dags att lirka sig förbi 30-årsdagen gick också skivplanen i uppfyllelse.

Om någon skulle binda för mina ögon och spela denna skiva skulle jag efter två sekunder in på första spåret gissa Lisa Ekdahl.

De meriter som denna Karlstadstrio har, har inte alla trios. Mattias Hellberg som var en av de två medlemmarna som utgjorde den kritikerrosade duon Hederos & Hellberg och har senare arbetat tillsammans med Nymphet Noodlers.

Kort efter det jävligt goa introt till ”En del av mitt hjärta” får jag ett styng av tveksamhet; Går verkligen det här, att göra Janis Joplin – på svenska?
Jodå – Caroline Af Ugglas ger svar på tal.
Direkt.

60-tals soul, modern hiphop/R&B och gospel. Det är blandningen på andra albumet från Joy Denalane. Det svänger ordentligt, första låten ”Changes” som gästas av Lupe Fiasco är mycket medryckande. Joys röst är perfekt för musiken, den är lite hes, mörk men ändå väldigt mjuk. Skivan är bra gjord och består av 15 låtar som alla håller hög klass. Låtarna är fint arrangerade och texterna är värda att ta sig tid att läsa genom.

Jag var en av alla som fängslades av Norah Jones debut Come away with me. När skivan kom gick den varm i många skivspelare, och det med all rätt.
Nu är det dags för Norah Jones tredje album Not too late. Jag måste medge att det var ett tag sen hon snurra i min skivspelare. Min första reaktion på mitt återseende med Norah Jones blev så här: är det hon eller jag som blivit tråkig?

Med Broder Daniels deppiga texter och gitarrslingor liknande Cure gör Amarillo Star en beundransvärd debut. Ambitionerna finns, deras texter är arbetade, instrumenten spelas väl och själva musiken skiljer sig från nutiden radio-blask-pop. Det känns lite mörkare. Lite mer genomtänkt, lite mer eget och lite mer passionerat än det som spelas sönder på reklamradiostationerna. De har ett budskap med musiken helt enkelt. Texterna är känsliga, ömsesidigt skrivna och betydelsefulla.

LaGaylia som har tagit covers till en helt annan nivå i Sverige kommer nu med ett eget album med eget material. Hur det låter? Ja, första låten låter lite som BWO men för vuxna. Men det tar sig, LaGaylia kan sjunga. Hon är duktig, andra låten ”Smack” har redan spelats på radion och antagligen kommer en hel mängd av låtarna spelas sönder på P4 eller något liknande. Det är stråkar och dansvänligt blandat med wailing och en dånande bas som fyller denna skiva.

En av de svenska debutanter det pratats mycket om på senare tid inom musikvärlden är Salem Al Fakir. Så med vidöppna öron är det mycket intressant att ta en lyssning på debutplattan This is who I am.

Europe är här med sitt sjunde album, ”Secret Society” - det bästa de har gjort. Vi som har följt hårdrockarna från Stockholms-förorten Upplands Väsby sedan segern i Rock-SM och den självbetitlade debuten ”Europe” 1983 har fått vara med på en härlig resa.

”Scream” är Växjökillarna Melody Clubs tredje album efter ”Music machine” och ”Face the music”.

Det brittiska syskonbandet Magic Numbers hyllade debutalbum gjorde aldrig det där fantastiska intrycket på mig. Där många glädjerusigt utnämnde deras musik till ”soundtrack till 2005” hörde jag ett kompetent och sympatiskt band med talang för melodisnickeri - men som ofta föll ner i gullighetsgropen. Knappast några musikaliska frälsare.

Linda Sundblad har lagt Lambretta bakom sig, flyttat till San Diego och startat en solokarriär. Hon har också gått från det bandets rockmusik till rak och befriande oförblommerad popmusik, som inte ber om ursäkt för att den bara vill underhålla. Det är ganska ovanligt numera med pop rakt upp och ner när alla artister hellre vill förknippas med r’n’b, hiphop eller rock.