Trist, enformigt och fantasilöst är ord som ganska väl sammanfattar ”Beautiful awakening”. Den nu 20-åriga Stacie Orrico ”upptäcktes” redan som 12-åring och fick snabba framgångar, vilket blev lite för mycket för den unga artisten, som drog sig tillbaka och som nu återvänder efter ett par år borta från musikscenen.

Bob Dylan 45 år efter debuten, och han låter....bättre än någonsin, ville jag skriva. Men kanske inte, men bitvis lika bra som under de där magiska åren i mitten av 1960–talet. Bara det gör honom outstandning. Han öppnar ”Modern Times” med en svängig ”Thunder on the mountain” i bästa ”Tombstone Blues–anda” softar sen ned med en jazzig smekning i ”Spirit on the water”, för att sedan rulla igång igen med ett ettrigt gitarrgnissel i rock `n roll–pärlan ”Rollin`and tumblin`”. Och så där håller han på, ömsom Dylansk rockblues från 1960-talet, ömsom softa jazzballader som hämtade ur en söndagsfilm från 1940-talet.

Fem års väntan är över!
Den stora frågan är – var det värt det?
Svaret är ja!
Det här är inte ”Opiate”, inte ”Undertow”, inte ”Aenima”, inte ”Lateralus”, men det är Tool. Med influenser av allt de gjort innan.

När det där jättestora bandets husproducent rattar den nye killens debutplatta vill man helst undvika att nämna det där jättestora bandet. I Tim Neus fall blir det dock oundvikligt.

Intressant och annorlunda platta av bröderna Berlin; Lillian sång och gitarr, Eve bas och Bosh trummor. Ett mer ”straight-ahead” rock album var det länge sedan man hörde (Nirvanas ”Nevermind”?).

Den brutalt självutlämnande rockpoeten Caj Karlsson från Karlskrona är på G med en ny cd, och mina förväntningar skenar. Förra plattan, ”Gud straffar somliga med en gång” är en höjdare, och singeln ”Du får avfärda mig som tokig” briljant.

Therese som är född i Sverige men har Libanesiskt ursprung på sin pappas sida släpper sitt debut album som solaartist på eget skivbolag.

Det känns som om det var länge sedan nu som Manchestervågen sköljde över oss med dansant och orgelstinn indiepop/rock manifesterad i en knarkliberal, levnadsglad klubbkultur. I kölvattnet på denna våg och bakom band som Stone Roses och Happy Mondays slog de yngre Charlatans igenom med den superba debutsingeln ”The Only One I Know”, och det därefter följande debutalbumet ”Some Friendly” 1990.

Han var 17 år när han började spela i Neil Youngs band. Det var 1968. Han har turnerat världen runt med Ringo Starrs All Starr Band. Mest känd är han ändå kanske för sitt medlemskap i Bruce Springsteens E Street band.

Med Oscarvinnande filmerna ”Walk the line” om Johnny Cash och ”Brokeback mountain” har countrymusiken fått en enorm draghjälp.
”Ljuva country legender” är en gedigen samlingsskiva med 47 låtar från 1950-talet fram till 1990-talet.

Jag ser framför mig en inspirerad själfull reggaeartist. Och han är tysk. Redan där känner jag att jag lätt riskerar att överskatta Gentleman (ja, den senaste tyska musik jag recenserade var Scooter, om det säger något).

Live blev en internationell storsuccé med debuten ”Mental Jewelry” (1992) och uppföljaren ”Throwing copper” (1994) och trots att både ”Secret Samadhi” (1997) och ”The Distance to here” (1999) var riktigt bra så lyckades de ändå inte leva upp till förväntningarna som många hade.

Han kallas i bland för ”Pastor” Kjell Höglund i branschen. Åtminstone av sina ”skurkpolare” i det fantastiska livebandet ”Skurkarna” som gjorde sommaren 1999 till sommar. Kan hända det finns fog för detta epitet. Själv skulle jag snarare välja profet.

Lite svävande mellan genrebegrepp som hon brukar vara, blir jag mer glad än förvånad över de nya ljudlandskap Rebecka Törnqvist hittat att vandra över på ”Melting Into Orange”.
Den beigea jazzpop som hon gjort lite för mycket av tidigare är som bortblåst.