Det är enkelt att klaga på kossan medan hon står där och tjurar, att hon skitar ner och att hon inte ger mjölk nog.
Men så är det definitivt, att man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Risken finns att det blir så i Hultsfred. Klagomålen har varit många och massiva mot Rockparty och Hultsfredsfestivalen. Inte från människor runt om i Sverige, utan från Hultsfredsbor.
Det är verkligen obegripligt.

Jag hade glömt handduken. Eller rättare sagt, det fanns inte plats för den på motorcykeln. Men Vimmerby Tidning kom med i alla fall ut till den ytterst enskilda bryggan vid Svalsjö i södra Östergötland.

De kommuner som satsar stora pengar, oftast tiotals miljoner kronor, riskerar att få äta upp sina misstag. Jag tänker på införande av olika kylmatsystem, det vill säga centralt producerad portionsmat, som sedan transporteras ut till brukarna.

Västervik har sin Visfestival.
Hultsfred har sin årligen återkommande rock- och popfest.
Vimmerby har Astrid Lindgrens Värld.
Det är fantastiska tillgångar. Omöjliga att värdera. Stabila grunder att bygga varumärken på. Alldeles oavsett hur de ekonomiska utfallen är år för år på dessa evenemang och företag så är de viktiga för orterna.

När vänsterns Lennart Beijer i Hultsfred i tidningen torgför sin önskan och sin idé om att Hultsfreds och Vimmerby kommuner borde slås samman till en enhet känns det nytt och fräscht.
Men ändå inte.

Det finns många frågor som kan betecknas som viktiga. Jag har kanske själv gjort mig skyldig till grava fall av förenkling när jag utnämnt den ena eller den andra frågan till ”allra viktigast”.

Än är inte den siste raggar´n död. Ett gammalt uttryck som florerade i ungdomskretsar på 1970-talet, i samband med att knuttar och raggare bråkade lite kärleksfullt med varandra på parkeringsplatserna utanför folkparkerna, ackompanjerade av avlägsna toner från Hepstars eller Comets.
Men nu kanske det snart blir verklighet. Att den sista raggar´n dör.

”Vi vill skapa den bästa näringslivskommunen.” Budskapet från kristdemokraterna i Vimmerby är glasklart - innehållet något mer suddigt.

Träd står för något tryggt. Något beständigt som oftast lever minst lika länge som vi människor här på jorden.
För många är de en symbol för livet i sig. Utan träd, inget liv. Bara öken.

Vimmerby kommun, inklusive de sju dotterbolagen, sysselsätter 1 421 årsanställda.
De här 1 421 personerna har viss anledning att sova oroligt om nätterna - för tyvärr befinner sig arbetsgivarens ekonomi i fritt fall.
Om kommunen varit ett privat företag hade förmodligen ledningen kunnat se sig om i stjärnorna efter fortsatt förtroende.

Det är massor av pengar. Så mycket att det är svårt att greppa. 482 miljarder kronor, eller 482 000 000 000 kronor.
Det är i alla fall summan den borgerliga alliansen beslutat satsa på infrastrukturen i Sverige de kommande elva åren. På landsvägar av olika slag och på järnvägar.

Vid fullmäktiges sammanträde i Vimmerby nyligen väckte frågan om fattiga barn i kommunen uppmärksamhet. Berättigad uppmärksamhet, naturligtvis.
Det är ett stort problem att vi enligt en rapport har inte mindre än cirka 250 barn runt om i kommunen som lever i förhållande som inte kan betecknas på annat sätt än fattigt.

Med ganska precis ett halvår kvar till valet väntar vi fortfarande på att de frodiga diskussionerna om skolor, dagisar, äldreboenden, kommunala matlådor, industri- och bostadsområden, parkeringsplatser, cykel- och gångvägar, räddningstjänster, och liknande, ska ta ordentlig fart.
Istället är det plattityder som sprides av de allra flesta politiker. Det är rena utdrag ur rikspolitiska partiprogram. Och jäsp, vad tråkigt det är.

Vi försöker väl alla vara lite smarta, dagarna i ända.
Vi rastar hunden samtidigt som vi hämtar posten. Vi veckohandlar varje fredag, för att kunna köpa större förpackningar och därmed kunna tjäna några kronor i mängdrabatter.