|
|
När Kent besökte Norrköping med sin tältturné i maj förra året var det inte Eskilstunabandet som gjorde det starkaste och mest minnesvärda intrycket på mig. Trots att ”förbandet” endast bestod av en ensam och blyg tjej vid ett piano blev hon kvällens mest magiska ögonblick.
|
POP
Anna Ternheim:
”Separation road”
(Universal)
|
Anledningen är att Anna Terheim fängslar något oerhört i all sin enkelhet.
Det är av precis samma anledning som hennes modstulna version av ”Shoreline” är långt bättre än Broder Daniels original.
Att Anna Ternheim skulle göra en ännu mer sorgsam platta än den två år gamla debuten ”Somebody outside” trodde jag knappt var möjligt. Men det är precis vad hon gjort. På nya plattan, ”Separation road”, är det mörkare än tidigare, men på samma gång vackrare. Relationer och separationer är den röda tråden och Anna Ternheims värld år 2006 är pampigare och dystrare på samma gång.
Liksom på ”Somebody outside” sjunger Ternheim även på nya plattan så smekande och nära mikrofonen att det låter som om hon befann sig mitt i vardagsrummet. Detta backas numera upp av en djup och tung ljudbild. Storslagna stråkarrangemang varvas med Joy Division-gitarrer och pumpande basgångar.
Och där Ternheims musik tidigare varit mjuk och vän är den nu i stället hård och kall – i en mycket positiv bemärkelse.
Att hon är en ruskigt kompetent textförfattare gör inte saken sämre.
|
Författare: Daniel Cannervik
|
|
