|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
Författare hade jag nog blivit i alla fall, men inte en världsberömd författare.
Så sammanfattade Astrid Lindgren betydelsen av att hon som 18-åring blev oplanerat gravid. Att föda barn utanför äktenskapet på 1920-talet var en präktig skandal som inte blev mindre av att Astrids familj tillhörde Vimmerbys mer aktade.
|
|
|
Astrid Lindgren, då Ericson, med sin son Lasse, i Vasaparken i Stockholm, våren 1930.
|
Föräldrarna var prästgårds- arrendatorer och drev en stor mönstergård med många anställda. Pappa Samuel August var kyrkvärd och mamma Hanna djupt religiös. Båda var förtroendevalda inom politiken och engagerade sig på fritiden för bygdens utveckling.
Astrid arbetade som reporter och springflicka på Vimmerby Tidning. Där hade hon inlett ett förhållande med tidningens ägare och redaktör Reinhold Blomberg. Han, 30 år äldre än hon, var barnets pappa. Ögonvittnen har berättat hur sorlet på ett Vimmerby-kafé kunde tystna när det plingade till i dörrklockan och den gravida 18-åringen steg in för att handla bullar. På kafferepen i borgarsalongerna närmast Stora torget var Astrid och Reinhold Blomberg ett skvallerämne hetare än tevattnet.
På hösten 1926 flyttade Astrid Ericson till Stockholm, bodde i inackorderingsrum och började utbilda sig i stenografi och maskinskrivning. Medan barnet i magen växte bekantade hon sig med storstaden tillsammans med ett gäng andra landsortsflickor. Enligt Margareta Strömstedts biografi ”Astrid – en levnadsteckning” pratade Astrid inte med någon utanför familjen om att hon var gravid.
När förlossningen närmade sig fick hon kontakt med Eva Andén, en advokat som engagerade sig intensivt för ogifta mödrar. Andén tipsade om att Astrid kunde föda på Rigshospitalet i Köpenhamn, som var ensamt i Skandinavien om att förlösa kvinnor utan att de behövde avslöja något för myndigheterna om nedkomsten eller barnets far. Där födde hon en son i december 1926.
Astrid Lindgren har alltid varit kortfattad om tiden kring sin graviditet och vad som sedan följde. Hon berättade aldrig offentligt vem som var barnets pappa. Det avslöjades inte förrän häromåret i jubileumsbilagan Vimmerby Tidning 150 år och i min bok ”Först och störst – Nedslag i Vimmerby Tidnings historia 1856-2006”. Hon berättade aldrig de egentliga skälen till att det var så viktigt att föda i Köpenhamn –inte heller varför hon valde att lämna sin lille Lasse hos danska fosterföräldrar under tre år. Varför fick inte Lasse svenska fosterföräldrar så att hon kunde åka och hälsa på honom oftare? Varför kunde Lasse inte bo hos morföräldrarna och släkten på Näs?
När jag skrev ”Först och störst” hade jag inte tillgång till det material som avslöjar Astrid Lindgrens hemlighet. Det har jag nu. Barnets pappa Reinhold Blomberg var gift och låg i skilsmässa. I rätten anklagade frun honom för horsbrott, det vill säga otrohet, som var straffbart på den tiden. En fällande dom för Blomberg skulle innebära vanrykte för honom och bättre ekonomiska villkor för hustrun.
Trots att Astrid var omyndig och därmed slapp vittna så tvingades hon spela huvudrollen i en äktenskaplig dödsdans där alla inblandade var dömda att förlora. Det var turerna i den tvisten som nu rätar ut de flesta frågetecknen för eftervärlden.
I början av oktober 1926 sitter Astrid Ericson i sitt rum tre trappor upp på Artillerigatan 8 i Stockholm och skriver ett brev till Fru Alva Svahn, barnmorska och sjuksköterska som äger och driver det privata förlossningshemmet Vättersnäs strax utanför Huskvarna.
Astrid har, skriver hon, tänkt komma men vill ha närmare upplysningar: ”Skulle Ni kunna ordna med fosterhem åt barnet åtminstone under den första tiden? Ett verkligt gott sådant fordras absolut. Så är det en annan sak. Kunde förlossningen företagas under sövning? Finns det läkare tillgänglig?”
Svahn svarar att hon är villig att tillmötesgå önskemålen. Snabbt kommer ytterligare ett brev från Astrid Ericson, där hon berättar att hon känner sig tilltalad av förslaget men att hon först måste rådgöra med sina föräldrar och skriva återbud åt ett annat håll.
”Jag tror emellertid på förhand kunna försäkra Eder, att jag skall bli tacksam att få komma den 1:a nov. Längre törs jag nog inte stanna i Sthlm. Men så var det en sak – har Ni symaskin, som man skulle kunna få disponera? Jag har ju en hel del saker att sy.”
Den 19 oktober skriver Astrid att hon bestämt sig för Vättersnäs. Hon ber att få komma den 31 oktober på kvällen. Det gör hon inte. I stället telegraferar hon att hon blivit fördröjd.
Någonting har hänt som sinkar henne.
|
|
Barnets far, Reinhold Blomberg, var redaktör vid Wimmerby Tidning. Han låg i skilsmässa och anklagades i rätten för ”horsbrott”.
|
Reinhold Blomberg, pappa till Astrids barn och redaktör för Wimmerby Tidning, låg alltså i rättsprocess med sin fru Olivia Blomberg. 1924, efter fyra års äktenskap, dömdes de till hemskillnad ”på grund av djup och varaktig söndring”. De var separerade men formellt fortfarande gifta när han och Astrid Ericson inledde sitt förhållande.
Den 2 september 1926 var makarna Blombergs mål uppe i Sevede Häradsrätt, denna gång för att fastslå dom om äktenskapsskillnad. Skilsmässa alltså, vilket båda förespråkade. Frågan var bara på vilka ekonomiska villkor.
Just innan domarens avgörande klubbslag begärde Olivia Blombergs ombud uppskov i förhandlingarna. Fru Blomberg hade inte hunnit överväga ”vissa omständigheter”, som hon nyligen fått reda på och som kunde leda till en dom med bättre utfall för hennes del.
Reinhold Blomberg försökte få skilsmässan avklarad snarast möjligt. Han tänkte fria till Astrid Ericson på Näs och ville vara ordentligt skild först. Det var inte heller långt kvar tills barnet skulle födas.
Så Reinhold Blomberg bestred bifall till uppskov, men häradsrätten valde att gå på hustruns linje. Nästan två månader fick hon på sig att närmare undersöka de ”vissa omständigheter” som hon fått nys om. Målet sköts fram till den 28 oktober 1926, tre dagar innan Astrid Ericson planerat att lägga in sig på Vättersnäs förlossningshem.
I tinget den 28:e anklagade Olivia Blomberg genom sin advokat redaktör Reinhold Blomberg för att han ”efter det hemskillnad meddelats, gjort sig skyldig till horsbrott”. Redaktör Blomberg förnekade otrohet och protesterade mot uppskovet. Men frun ville få ytterligare tid till sondering och även denna gång gick rätten på Olivia Blombergs linje. Det blev ingen dom – ärendet sköts upp till den 9 december.
Beslutet var ett ödesdigert bakslag för Reinhold Blomberg och Astrid Ericson.
Den 9 december skulle barnet antagligen redan vara fött. Och Blomberg fortfarande en gift man.
Därmed hade också planen att föda på Vättersnäs fallit. Att ha barnet i fosterhem, ”åtminstone under den första tiden” likaså. Enda chansen för redaktören att inte bli dömd för otrohet var att barnet föddes utomlands, någonstans där pappans identitet inte behövde uppges. Och att barnet stannade utanför Sveriges gränser tills processen var avslutad. På inga villkor fick det bli mantalsskrivet på samma ort som modern. Det skulle kunna intygas av kyrkan och användas som bevis mot Reinhold Blomberg.
På kvällen den 3 november 1926 kommer i alla fall Astrid Ericson till Vättersnäs. Alva Svahn möter i Jönköping och för henne till förlossningshemmet. Svahn minns den unga Astrid Ericson som en lång, smärt och gänglig flicka med blont shinglat hår. Hon förundras över att Astrid omedelbart gör klart att hon inte ska stanna tills förlossningen är avklarad. Nej, Astrid säger att hon ska gifta sig med sin fästman, som just står i begrepp att skilja sig. Hon blir undersökt och Alva Svahn konstaterar att havandeskapet är långt framskridet.
Under vistelsen drar Astrid en vals om att det lyst för henne för tredje gången i Stockholm och att hennes fästman heter Gustafsson, är ingenjör och bor i Hälsingborg. Det är i hans hemstad som bröllopet ska stå och det är på barnbördshuset där som hon ska föda.
Rättvisans snara knöts allt hårdare runt Reinhold Blomberg och Astrid Ericson. De pressades till ett desperat dubbelspel. I Nässjö, helgen 6-7 november 1926, såg vittnen dem tillsammans på Hotel Continental. Det var samma helg som Astrid sagt till Alva Svahn att hon måste vara borta ett par dagar från Vättersnäs för att åka till Jönköping och gifta sig.
I rätten nekade Reinhold Blomberg bestämt till att han varit med Astrid Ericson på Hotel Continental. Men hans trovärdighet pulvriserades. En portier på hotellet vittnade att Blomberg skrivit in sig som Ing. Axel Gustafsson, födelseort Skavshult, hemort Falerum.
”Nämnda herre hade även en dam i sällskap, vilken bodde i samma rum som Ing. Gustafsson, och då damen hade två släta ringar tog personalen för givet att damen var Ing. Gustafssons fru, trots det att hon var betydligt yngre än Ing. Gustafsson. De voro även i matsalen och superade på kvällen.”
Ett annat vittne hade sommaren innan gjort affärer med Astrid Ericsons far och till och med bott en tid hos familjen på Näs i Vimmerby. Han hade då lärt känna Astrid.
Vittnet hade mött Astrid Ericson i hotellets vestibul och noterat att hon var med barn.
”Då hon återvänt till matsalen, hade hon strax innanför den mellan denna och vestibulen befintliga dörren mött en för vittnet obekant mansperson, vars utseende vittnet ej hunnit iakttaga, och givit honom ett tecken att återvända in i matsalen, vilket denne tillsammans med Astrid Eriksson gjort. Astrid Erikssons avsikt hade tydligen varit att förhindra, att vittnet finge se nämnda mansperson.”
Den 21 november, två veckor efter besöket i Nässjö, åker Astrid Ericson till Danmark. Den 4 december föder hon en son på Rigshospitalet i Köpenhamn. Några dagar senare döps barnet som alltså får namnet Lars. Astrid bor hos sin barnmorska och är tillsammans med sonen till dagen före julafton då hon vänder hem till Sverige. Ensam, utan Lasse, som får en fostermamma i fru Stevens i Brönshöj utanför Köpenhamn. Hos henne blir han kvar i tre år.
I Sevede Häradsrätt i Vimmerby drog skilsmässoprocessen mellan Reinhold Blomberg och hans hustru ut på tiden. Olivia Blomberg och hennes advokat samlade bevisinformation och vittnen – Reinhold Blomberg likaså. Varannan månad ända fram till den 27 oktober 1927 var det förhandling. Reinhold Blomberg slutade protestera mot uppskoven. Tiden spelade ingen roll längre, barnet var ju redan fött. Men Vimmerbyborna var nyfikna. Gång efter gång begärde parterna att förhandlingen skulle ske inför stängda dörrar. Det bifölls och åhörarna fingo ”på ordförandes tillsägelse avträda”. Besvikna tvingades de ut ur tingssalen.
Där inne förnekade Reinhold Blomberg anklagelserna och kom med motargument, men bevisningen mot honom var stark.
I juli kom domen. Sevede Häradsrätt ansåg att det ”måste anses styrkt, att Reinhold Blomberg under början av år 1926 brutit sitt och sin hustrus Olivia Blombergs äktenskap med hor”. Rätten klubbade bifall till fru Blombergs yrkande om äktenskapsskillnad. Återstod det ekonomiska.
I oktober fastslogs Olivia Blombergs skadestånd till
1 000 kronor (25 000 kronor i dagens penningvärde), en femtedel av vad hon begärt. Reinhold Blomberg behövde inte betala något underhåll, men måste ersätta sin hustrus kostnader för målet med 1 800 kronor.
Reinhold Blomberg friade till Astrid men fick nej. Hon ville inte. Och hade hon velat det kan man kan ju tänka sig hur svårt de skulle ha haft att bli socialt accepterade i Vimmerby efter den dubbla skandalen med ”oäkta” barn och Blombergs skilsmässoprocess.
|
|
Astrid Lindgren med Lasse på armen 1928. Att föda barn utanför äktenskapet på den tiden var en präktig skandal och familjen hörde till stadens mer aktade.
|
Men det gjordes en överenskommelse. Reinhold Blomberg och Astrid Ericson ingick trolovning för att Lasse skulle bli ett trolovningsbarn. Därmed skulle han ärva Reinhold Blomberg med samma rätt som redaktörens många inomäktenskapliga barn.
När skilsmässomålet mellan makarna Blomberg klubbats igenom, var deras Lasse nästan elva månader gammal. Då utgjorde han inte längre någon bevisrisk mot Reinhold Blomberg och kunde komma tillbaka till Sverige. Astrid lät honom ändå bo kvar hos fosterfamiljen i Danmark där hon tyckte han hade det bra. Det dröjde till julen 1929 innan hon tog hem sin son till Sverige och Stockholm. Fostermodern hade då blivit akut sjuk och situationen måste lösas på något sätt. Astrid arbetade på dagarna medan Lasse blev passad av hyresvärden. Det var ingen hållbar lösning på sikt och i maj 1930 var han välkommen till Näs i Vimmerby. Där bodde han ett drygt år och flyttade sedan till en tvårumslägenhet på Vulcanusgatan i Stockholm tillsammans med mamma Astrid, som i samma veva, påsken 1931, gifte sig med sin nya man Sture.
Familjen Lindgren var etablerad och efter fem mörka år hade Astrid hittat en hamn.
Sonens biologiske far då? Ja, under vistelsen på Näs 1930-1931 träffade Lasse då och då Reinhold Blomberg. När Astrid Ericson blivit Lindgren träffades inte far och son mer. Från 1930-talet finns flera brev bevarade där Astrid Lindgren med känd spetsig ironi bannar Reinhold för hans bristande engagemang i pojken och för att han inte betalar underhållet som han är skyldig att göra.
Blomberg var en driftig affärsman och lär ha varit miljonär när han gick bort 1947. En tredje hustru och många barn delade på arvet. Trolovningsavtalet gjorde att även Lasse fick en ansenlig skärv från fadern, någonstans i storleksordningen en halv miljon kronor, räknat i dagens penningvärde.
I tre år levde alltså Astrid Lindgren 60 mil från sitt barn som hon bara kunde besöka 14 gånger under den perioden. I ”Astrid – en levnadsteckning” minns hon tiden så här:
”Lasse hade det bra under de där åren. Jag hade det däremot inte så bra (…). Jag måste ju vara i Stockholm, göra min utbildning färdig, skaffa jobb, försöka hitta någon utväg att få Lasse till mig. Det var en tid av slit och rätt mycket umbärande och en evig längtan efter ungen, som var så långt ifrån mig.”
|
Författare: Jens Fellke
|
|
|
