|
|
Passionerade Persson sätter punkt
|
|
|
Jörgen Perssons avsked är en hård backhand som går strax utanför bordskanten. Jörgen spänner upp ögonen, fastnar för ett ögonblick med hälarna i golvet och tittar extra länge på bollen som sakta rullar mot spelhagens ena hörn.
Det är som att han vill dra ut på det så mycket som möjligt, som att han vill frysa tiden och vem vet vilka bilder som rinner genom hans huvud den stunden.
Kanske idolaffischerna på Stellan Bengtsson, Kjell Johansson och Hasse Alsér hemma i pojkrummet i Halmstad; pingisgudarna som sjuåringen dagdrömde att han skulle bli lika bra som.
|
|
|
Jörgen Persson kan summera en lång och framgångsrik karriär.
|
Kanske flashar det till och han står där högst på prispallen som 19-årig Europamästare 1986 i Prag, matchbollen sedan mot J-O Waldner som gav VM-guld i singel 1991. Eller segerjublet på rygg efter att ha avgjort VM-finalen i lag mot Kina år 2000 i Kuala Lumpur.
Rullar det en film så avbryts den när motståndaren, 19-årige japanen Mizutani, en vänsterhänt murtätt spelande uppdatering av Mikael Appelgren, studsar fram för att tacka för god match. Jörgen vankar ner till förbundskaptenen Erik Lindh, pustar ut, skriver under matchprotokollet och torkar omsorgsfullt svetten ur sin panna.
När han lagt racketen i fodralet, satt på sig den blågula träningsoverallen och går mot spelarutgången med ett kinesiskt tv-team i hälarna, då vänds publikens fokus från den unge gunstlingen Mizutani. Omkring 5 000 initierade japaner sitter i en halvcirkel runt bordet i den jättelika Yokohama Arena. Alla vet de att det är Jörgen Perssons sorti från den internationella bordtennisscenen. De vet att hedra traditionen och de vet att det är en av de stora mästarna som snart försvinner utom synhåll. Då reser de sig unisont och applåderar. Jörgen får vinka både två och tre gånger. Han ler lyckligt och grämelsen över fyra snabbt förlorade set mot Mizutani tycks borttorkad som svetten nyss ur pannan.
Espresso
Dagen efter ses vi på ett Starbuckscafé några kvarter från hallen. Jörgen Persson bär solglasögon, beige shorts och vit t-shirt. Han beställer in espresso och när den står på bordet lutar han sig bakåt i stolen, gäspar och ser plötsligt lite sliten ut. Hans sista VM blev inte långt men har ändå tagit ut sin rätt: det stramar i höften och ljumsken, värker lite i nacken. Det är den vanliga anspänningen efter ett stort mästerskap som släppt. Men någon stor tomhet för att det inte blir några fler känner han inte.
– Inte än. Det kanske kommer i natt när jag ska sova.
Är du säker på att det är över?
Jörgen Persson smuttar på espresson innan han svarar:
– Ja. Det finns inget som kan motivera mig längre. Till OS i London 2012 är det för långt.
Karriären som nu är till ända har varit extremlång. 27 år för att vara exakt. 1982 spelade Jörgen Persson sin första internationella tävling. Han minns den som i går:
– Jag chockade Frankrikes stjärna Secretin med min backhandsmash och föll sen mot Chen Yinhua, en kines. Han är 51 och var med här på VM för USA. Så de finns de som håller på ännu längre…
1982 till 2009. Hur tänker du när du tittar bakåt?
– Att jag är väldigt nöjd med det jag åstadkommit. När jag började drömde jag om att bli mästare precis som Kjell Johansson, Stellan Bengtsson och Hasse Alsér, och det har jag lyckats med.
Och om du sätter in dig själv i pingishistorien, fortsätter jag och berättar om en utställning som det internationella bordtennisförbundet satt upp mellan alla pingisprylföretags försäljningsstånd som trängs i arenautrymmena utanför själva hallen där VM spelas. På en av utställningsväggarna hänger porträtt av alla mästare från första VM:et 1926 till i dag. Det är en ganska brutal rad av segrare, rent individuellt guld där allt annat än att vinna singel på VM eller OS skalats bort. Om vi drar en linje vid den moderna bordtennissportens genombrott i början på 1950-talet återkommer tre spelarporträtt tre gånger: Jan-Ove Waldner (OS-guld 1992, VM-guld 1989 och 1997), och kineserna Wang Liqin (världsmästare 2007, 2005 2001) och Zhuang Zedong (världsmästare 1965, 1963 och 1961).
|
Författare: Jens Fellke
För artikeln i sin helhet, se papperstidningen.
|
|
