|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
|
Takida fick publiken på fall
|
|
|
|
Spelningen på Pampasscenen förra året var tydligen inte tillräckligt för Ångebandet Takida, och i år fick de den otacksamma uppgiften att ta över största scenen efter monumentala The Killers. Att följa upp en sådan uppvisning gjorde de onekligen ett hästjobb med, och lyckades med diverse imaginära brottargrepp få Hultsfredspubliken på fall.
|
|
|
Robert Pettersson i Takida hade ett tufft jobb och skötte det galant.
|
Det är hemskt frestande att dra paralleller med onsdagens storheter Kings of Leon, som liksom Takida fyllde ut den kyliga natten med tjocka gitarrmattor och rejäl sång på bred amerikanska. Att de inte når samma nivåer säger nästan sig själv, men vårst långt ifrån är det faktiskt inte. Några år till och de kanske åtminstone kan sälja ut en mindre hockeyarena eller två.
Sångaren Robert Pettersson, en vältatuerad svensk Gary Busey-lookalike, verkar ha talang för stora gester och att förmedla korrekt arenaestetik i kroppsspråket. Övriga bandet spelar mest med, som sig bör. Inte särskilt upphetsande men habilt och välinrepat.
Rent musikaliskt, då? Generisk arenarock med intetsägande melodier, tvi för den lede! Att de har andra funktionella hits förutom svensktoppssurfaren ”Curly Sue” var svårt att utröna, låtarna låter snarlika allihop. Fast så länge det går att sjunga med i brottarrefrängerna lär det inte göra så mycket.
|
Författare: Aron Lahti
|
|
|
