|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
|
Sveriges bästa partymaskin – igen
|
|
|
|
På fredagsnatten uppenbarade sig Jason Diakité, även känd som Timbuktu, på Hawaiiscenen som den enorma festivalfavorit han och bandet Damn blivit. Redan tidigare år har de varit ett fenomenalt manskap, men det är först i år som ren eufori infinner sig..
|
|
|
Timbuktu värmer upp med en fågeldans.
|
Det börjar bli tjatigt nu, men varje gång Timbuktu besökt festivalen (jag räknar till sex gånger sedan 2002) har han höjt ribban ett snäpp, och det har blivit en sådan tradition att man hunnit bli bortskämd med det inför årets festival. Men den mannen har tydligen aldrig hört talas om otäckheter som dåligt humör, kass hals eller trött kompand, och med sitt husband Damn ställde han i år till med en fest av högsta internationell klass.
Mer detaljer
Som vanligt tycks gänget också ovetande om genrebarriärer, och i kvällens set förekom såväl hiphop, funk, rock som lite drum n’ bass, allt framfört med ett minimum av samplingar eller elektronik. Damn handlar fortfarande om trumpeter, bongotrummor, gitarrer och spontandans i träningsoverall. Däremot tycktes låtmaterialet mer uppdelat än tidigare och man slapp de längre jam-sessioner som förr gärna infunnit sig, vilket inte gör mig något. Mer detaljrikedom och publiken behövde inte lika ofta leka ”finn fem hits” i någon stor massa av musik.
Hiphopparna Promoe, Supreme och Rookie-aktuella Andreas Grega gästade med den äran, men det var ändå ständiga energiknippet Timbuktus show från början till slut. Källan för muskalisk variation ville aldrig sina, och få svenska artister ser så fullständigt bekväma ut på en scen.
|
Författare: Aron Lahti
|
|
|
