|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
- Kom Sara kom, vi måste bort härifrån, ropar Saras mamma i vild panik.
- Jag kommer mamma jag måste bara säga hej då till Krux, ropar Sara tillbaka och springer till Krux.
Krux är Saras pappas häst som hon har fått ta hand om eftersom han är ute i krig. De bor i Somalia i Afrika. Där har det brutit ut ett inbördeskrig, så hon måste ta båten till Sverige.
|
- Kom Sara du kan ändå inte ta med Krux, båten går snart, skriker Saras mamma och springer mot bussen som ska transportera Sara till färjelägret.
Sara springer efter men vänder sig om flera gånger och tittar efter Krux och tänker ”farväl min vän vi syns i himlen.”
Hon hinner precis in i bussen innan dörrarna stängs. Tårarna rinner längs med kinderna. Då upptäcker hon att hon har kommit bort från sin familj. Då gråter hon ännu mer av ren förtvivlan. Hon tänker att nu är jag helt ensam.
Bussen åker och åker och det känns som en oändlighet. Hon tittar ut lite då och då men ser bara djungel, djungel och mera djungel.
Hon ser ut genom fönstret ända tills hon utmattad slumrar till på sätet.
När hon vaknar igen efter en stund ser hon en stor båt som ligger vid hamnen. Bussen börjar sakta in och kör in på en bussparkering . Det är nog den båten jag ska åka med till Sverige tänker hon.
Hon följer efter de andra människorna ut ur bussen. Hon tittar hela tiden efter om hon ser någon från sin familj, släkt eller vän. Det är bara några från hennes by som hon känner igen på utseendet.
Hon ser sig omkring men hennes blick fastnar på en häst som står lite vid sidan av det stora båtområdet. Hon tycker hästen är väldigt lik Krux men kommer sedan på att det aldrig skulle kunna vara Krux eftersom han stannade kvar i byn.
Hon ser att en man står bredvid hästen också och pratar med en annan man. Mannen som står bredvid hästen är lite krokig i ryggen och har en stor mustasch, han ser snäll ut tycker hon . Men hon kommer nog ändå inte att få rida på hästen tänker hon…
Hon sträcker på sig och känner att hon har lite ont i ryggen efter den långa bussfärden men hon går närmare männen ändå, så att hon hör vad de säger.
Då plötsligt hör hon mannen som står bredvid hästen säga” Ja den häst kraken är till salu om du skulle vilja köpa henne?”
Det snörper till i magen på Sara hon vet inte varför men det känns som om hon inte vill lämna ifrån sig hästen. På något sätt är den okända hästen den enda anknytningen hon nu har till sitt gamla liv.
Hennes gamla liv, hon börjar nästan gråta av att bara tänka på sitt gamla liv.
Någon ropar ”båten till Sverige går om fem minuter.”
- Jag hinner inte sälja Peggy nu jag får ta det i Sverige, säger mannen med krokig rygg och börjar gå mot den stora färjan.
Sara börjar också gå mot båten och tänker att det var Peggy hästen hette.
Det är massor med folk som ska med den stora båten till Sverige men inte ser hon mamma eller syskonen här, de måste ha tagit en annan båt till något land i världen.
Hon går på rampen till båten och sätter sig till rätta på en bänk. Där blir hon sittande hela natten utan vare sig mat eller vatten. Hon har aldrig i hela sitt liv känt sig mer ensam och ledsen.
Nästa dag får Sara en idé. Hon går ner till lastrummet där Peggy står för sig själv och mumsar på lite hö. Hon närmar sig försiktigt hästen, precis som hennes pappa en gång lärde henne. Peggy lyfter plötsligt på huvudet och gnäggar mot henne. Hjärtat slår volter av lycka. Hon stryker hästen över nosen. När den varma mulen når hennes hand känns allt så naturligt och hon hoppar upp på Peggys rygg. Hon rider runt lite i boxen.
Efter en stund känner hon sig väldigt hungrig och kommer på att hon har missat frukosten. Hon hoppar genast av Peggy och springer upp till matsalen. Där får hon en brödbit och lite vatten i ett glas. Hon blir i alla fall så pass mätt att inte magen värker. Hon ser att även mannen med krökt rygg sitter och äter. Snabbt springer hon ner till Peggy igen. Där blir hon kvar resten av dagen.
Så går dagarna och resan till Sverige är lång och svår. Det är trångt på båten och en del blir sjuka och kräks. Det luktar illa och Sara trivs bäst med att vara nära Peggy. Stoet luktar hemma, pappa…
Sara längtar efter Sverige nu och hon tänker att bara jag kommer dit någon gång ska det nog ordna sig.
En morgon ungefär en månad senare är de framme i det nya landet Sverige. Vilka konstiga träd de har här hinner Sara tänka när hon går av båten. Mannen med den krokiga ryggen har blivit Saras vän. Han förstod hur illa det var fatt med henne när han såg henne stå och gråta vid Peggy en kväll. Han lovade att han skulle ta hand om henne i det nya landet så att hon inte skulle behöva komma alldeles ensam. Sara var väldigt tacksam över det. Ännu gladare var hon för att nu skulle hon inte behöva smygrida på Peggy mer. Hon kunde rida henne precis när hon ville hade mannen lovat henne.
Tyvärr fick Sara aldrig reda på om hennes pappa klarat sig i kriget eller om hennes syskon eller mamma fått något nytt land att bo i. Det gjorde henne mycket sorgsen. Sara fick växa upp hos den snälla mannen. Peggy och hon hade en härlig tid tillsammans. I dag har Sara en egen familj och en häst som hon har döpt till Krux!
Av: Alfrida Rudén
|
Författare: Läsarbidrag
|
|
|
