|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
|
Fem bokstäver har förändrat mitt liv. Fem ynka små bokstäver har tagit min mamma ifrån mig. Dessa fem bokstäver bildar tillsammans ordet sprit. Där står jag nu med flaskan i min hand. Jag tittar på den för att försöka få svar på vad det är som är så fantastiskt med den. Vad det är som gör att man väljer den framför sin egen dotter, men hur mycket jag än vrider och vänder på den känner jag bara hat.
|
Rotarys novelltävling för ungdomar är avgjord. De tre noveller som valdes ut till vinnare av juryn kommer att publiceras i vår tidning. Vi börjar med Amanda Karlsson och Josefin Nilsson, som kom på delad andraplats, och avslutar med vinnaren Jon Egerlid.
|
|
16-åriga Amanda Karlsson kom delad två i Rotarys novelltävling med bidraget Mamma, jag älskar dig. Foto: Anna Bachmann
|
Fakta Amanda KarlssonÅlder: 16
Gör: går första året på samhällsprogrammet.
Inspireras av: läser mycket av Katarina von Bredow
Kort om Mamma, jag älskar dig: det är en känslosam och stark berättelse om hur det kan vara att stå bredvid när någon annan har det svårt
|
Ilskan bubblar upp inom mig och jag är tvungen att hålla ett krampaktigt tag om flaskan för att motstå frestelsen att drämma den i väggen och låta innehållet rinna ut och försvinna. Inte bara ur flaskan utan även ut ur mitt liv, men jag vet att om jag gör det skulle det stå en ny flaska på något annat ställe dagen därpå.
Jag hör steg i trapphuset och ställer kvickt tillbaka flaskan bakom traven med böcker. Dörren far upp och in kommer mamma vinglandes. I alla fall ser hon ut som min mamma men det är inte den kärleksfulla, trygga och glada personen som födde mig. Henne förlorade jag samtidigt som spriten en dag stod gömd i bokhyllan.
Bakom mamma dyker plötsligt ett nytt huvud upp som jag aldrig sett förut. Den okända kvinnan kliver rakt över hallgolvet med sina leriga boots. Jag öppnar munnen för att hindra henne men stänger den lika snabbt igen. Jag har lärt mig att det inte är någon idé att resonera med människor som druckit. Då är det spriten man pratar med och inte personen som den befinner sig i. Kvinnan tittar sig runt i lägenheten med en granskande blick. Hon stannar upp när hon får syn på mig, men fortsätter sedan in mot köket där jag dukat upp för mamma och mig. Mamma vinglar fram och lägger armarna om mig. Jag sliter bort hennes händer. Hon vet hur mycket jag hatar när hon tar hem okända personer. Det är jobbigt nog med bara mamma. Hon ska inte tro att en kram ska kunna förlåta allt. Hon ser häpet på mig men slår sig sedan ner vid köksbordet mitt emot den okända kvinnan som har börjat hugga in på maten, min mat. Jag ser hur hon trycker gaffeln genom potatisen som jag stått och kokat. Hon doppar den i såsen jag kryddat om flera gånger för att uppnå det bästa resultatet. Jag ser hur köttbullarna jag gjort helt själv försvinner en efter en samtidigt som min mage kurrar. Slutligen häller hon upp mjölk, men alkoholen gör att hon missar glaset och häller den istället över den nytvättade duken.
Det var droppen för att ilskan inom mig skulle koka över. Jag förstår inte hur min egen mamma kan släppa in en helt främmande människa i vårt hus och låta personen förstöra den någorlunda normala tillvaron jag har försökt bygga upp. Allt jag vill är att leva som en normal tonåring igen. Ingenting märkvärdigt alls. Jag behöver inte ens bo i ett hus, en lägenhet fungerar utmärkt. Det enda jag vill är att känna mig trygg och älskad. Är det för mycket begärt? Tungan formar orden innan jag hinner hindra den.
- Jävla alkisar!
Jag ångrar mig samtidigt som jag uttalar orden. Mammas och kvinnans högljudda samtal upphör tvärt. Jag vågar knappt möta mammas blick. Jag vet att jag lika gärna kunde ha kört två knivar i ryggen på henne. Det hade nog till och med varit smärtfriare än just de två orden. Hennes sårade blick borrar sig rakt igenom mig och det enda jag vill är att krama om henne och be om förlåtelse, trots att jag innerst inne vet att det egentligen borde vara tvärt om. Skrap av stolsben mot golvet avbryter mina tankar och den okända kvinnan rusar rakt emot mig och ger mig en rungande örfil. Det ilar till av smärta i kinden och mina ögon fylls av tårar.
Chockad rusar jag mot mitt rum och slänger mig på sängen samtidigt som jag trycker händerna hårt mot öronen för att slippa höra de högljudda rösterna från köket. Ändå hör jag möbler som flyttas, någonting som skramlar och skrik. Jag nynnar en vaggvisa tyst för mig själv som mamma jämt sjöng för mig när jag var liten. Jag kan nästan känna hennes stora och varma famn om mig igen. Mina tankar avbryts av en smäll från ytterdörren som slår igen. Sedan blir allting tyst, men tystnaden varar inte länge. Istället hör jag mammas hulkande gråt ifrån köket. Helt plötsligt verkar inte skrik och skrammel alls lika hemskt längre. Det skär i öronen men inte i hjärtat som mammas gråt.
Jag går och lägger armarna om den ihopsjunkna figuren vid köksbordet. Doften av alkoholen ignorerar jag och lägger mitt huvud tätt intill hennes. Våra tårar blandas med varandra och utan ord ber vi om förlåtelse. Hon förstår hur dåligt jag mår utav hennes missbruk fast ändå inte. Det är inte ofta jag visar på utsidan hur dåligt jag mår men insidan av kroppen skriker av massa känslor som jag inte ens visste fanns. Jag pendlar mellan sorg och ilska, glädje och besvikelse, mellan hopp och förtvivlan, men framförallt så fylls det största utrymmet i min kropp av hjälplöshet. Ibland är det nästan till och med värre när hon nyktrat till, för då ser jag hur mycket hon lider och hur besviken hon är på sig själv när hon förstår att hon har åkt tillbaka till helvetet igen. Det är just där vi är, i helvetet och det är pappa som har satt oss där. Om inte han hade lämnat oss för den där Karin hade vi fortfarande levt på jorden. Allting kunde ha varit så perfekt om det inte vore för honom. På en dag förlorade jag både min mamma och min pappa. Jag funderar ofta på om mitt liv verkligen är värt att leva men jag vet att mamma aldrig skulle klara sig utan mig. På något sätt lever det kvar ett hopp inom mig om att allting ska bli bra igen, att jag en dag ska komma tillbaks till den verklighet som en gång var min. Jag har gång på gång försynt lagt broschyrer om behandlingshem på mammas nattduksbord, men lika många gånger har jag hittat samma broschyrer i papperskorgen dagen efter. Mamma förstår inte att hon behöver hjälp och att det finns hjälp att få. Om hon tog den hjälpen skulle allting bli bra igen. Jag kunde bo hos mormor i Jämtland under tiden, men mamma lyssnar inte. Det har hon inte gjort sen pappa lämnade oss.
Nästa dag när jag kommer hem från skolan är det ovanligt tyst i lägenheten, men dörren är öppen så jag förstår att mamma är hemma. Med en klump i magen ropar jag på henne utan att få svar. Jag förstår direkt att någonting är fel och med skakande ben rör jag mig mot vardagsrummet rädd för vad jag ska få se. Synen jag möter kommer alltid leva kvar på min näthinna och grunda många av mina mardrömmar. På soffan ligger mamma helt utslagen med fler spritflaskor runt sig än jag sett i hela mitt liv. Jag tror först att hon är död men när jag springer fram och slänger mig i hennes famn hör jag ett svagt andningsljud. Ett hopp tänds i mig och jag ruskar och skakar på henne utan att få kontakt. Jag sliter upp min mobil och slår 112. I väntan på ambulansen lägger jag mina armar runt mamma och sjunger samma vaggvisa som jag hade sjungit dagen innan.
Medan mamma magpumpas sitter jag i väntrummet och gör just precis det man gör där, väntar. Minuterna kryper fram. Jag är helt tom på insidan. Mina tårar tog slut i ambulansen, men nu börjar tankar och frågor tränga sig in i mitt huvud istället. Är det mitt fel att det blev så här? Jag har sett vad som har hållit på att hända utan att ha hindrat det. Någonting måste det väl ha funnits som jag hade kunnat göra. Hjälplösheten växer sig nu större i mig än någonsin och när jag nästan tror att jag ska sprängas av alla tankar och känslor som exploderar inom mig kommer läkaren fram med ett leende som smittar av sig på mina läppar.
När jag får komma in till mamma är det som om ingenting runt omkring oss existerar. Det är bara hon och jag. Jag kryper tätt intill henne och hon håller om mig hårt på ett kärleksfullt och varmt sätt som hon bara har gjort i mina drömmar på senaste tiden.
- Förlåt älskling. Snälla snälla förlåt mig, får hon fram mellan sina snyftningar.
- Lova att aldrig mer skrämma mig sådär igen mamma.
- Jag ska aldrig mer göra dig illa gumman. Titta här, jag har redan ringt.
Jag tittar på föremålet i hennes hand. Det är en broschyr som vanligtvis brukar ligga i papperskorgen. Jag tittar in i mammas ögon och för första gången på länge ser jag hopp i dem. Ett hopp som broschyren i hennes hand ska hålla vid liv. För första gången på mycket länge ser jag min riktiga mamma och en tår letar sig sakta nerför min kind, men inte av sorg som de gjort det senaste året utan av glädje.
- Mamma, jag älskar dig.
Amanda Karlsson
|
Författare: Läsarbidrag
|
|
|
