|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
|
Det är en olycksbådande svart natt och små, vita och oskuldsfulla snöflingor dalar försiktigt ner mot marken i gatlyktornas sken. Det vilar en stank av sopor, avgaser och svarta, trasiga ruttnande löv i frostens kyliga landskap.
|
Rotarys novelltävling för ungdomar är avgjord. De tre noveller som valdes ut till vinnare av juryn kommer att publiceras i vår tidning. Vi börjar med Amanda Karlsson och Josefin Nilsson, som kom på delad andraplats, och avslutar med vinnaren Jon Egerlid.
|
|
Josefin Nilsson kom delad tvåa i Rotarys novelltävling med bidraget Dagar i november. Foto: Anna Bachmann
|
Fakta Josefin NilssonÅlder: 18 år
Gör: går sista året på gymnasiet, läser samhäll med inriktning media och är aktiv inom miljöfrågor.
Läser just nu: The Firm av John Grisham
Kort om Dagar i november: en ganska så mörk berättelse som, utan att vara övertydlig, vill lyfta fram en verklig baksida där vårt samhälle har misslyckats.
|
Det är november och ett oväntat ljud skär genom tystnaden. Det är en klocka som ringer, högt och gällt. Pojken, som är för ung för att kallas man, slår upp sina blågröna ögon. Ljudet skrämmer honom. Nätterna brukar vara tysta. Men den här natten är inte som andra nätter. Den här natten ligger en svart himmel likt en ridå över hyreshusen i blekgrå betong. Den här natten har en klocka ringt.
Pojken ryser när han lämnar sängvärmen. På oändligt tysta steg går han genom lägenheten. En intensiv rädsla gror i honom. Innerst inne vet han vad som väntar bakom den stängda dörren. Försiktigt gläntar han på den. Det tysta knirrandet drunknar i ljudet från den envisa klockan. Den fräna stanken av svett slår mot honom. Klirret från flaskorna på golvet berör honom inte. Pojken är van. För van skulle nog många säga. Allt han kan se är kroppen som badar i ljuset från den ensamma gatlyktan utanför. Mannen, som pojken kallar pappa, ligger i sängen. Märkligt nog är inte ens pojken rädd för att mannen ska vakna. Det är som om pojken vet att han inte kommer att göra det. I natt kommer vare sig mannen eller mannens ilska att vakna.
Pojken är ingen läkare. Han kan inte rädda liv. Likväl så är det precis det som pojken står inför. Hans smala händer darrar när han skakar kroppen. Sedan fattar han sitt beslut. Så länge det finns liv så finns det hopp. Och kanske kommer också den dagen när hans pappa slänger flaskorna, tänker han. Pojken tror inte på sina egna ord.
”Vad heter du?” frågar den vitklädda kvinnan vänligt. Hennes ljusa lockar är slarvigt uppsatta i en knut. Ögonen är trötta. Foppatofflorna på hennes fötter ser löjligt lila ut. Pojken sitter i en vit korridor. Doften av desinfektions- och rengöringsmedel är påtaglig. Stillsamheten är skrämmande. Det här är dödens nattsvarta väntrum.
”Edvin. Jag heter Edvin.” säger han och drar matt ena handen genom sitt rufsiga mörka hår. Det hade inte tagit lång tid innan de små oskuldsfulla snöflingorna hade dansat i det blåa ljuset från ambulansen. Persienner hade dragits upp och grannar nyfiket tittat ut. Nu sitter Edvin i sin urtvättade pyjamas i den vita ändlösa korridoren. I lägenheten ringer fortfarande klockan. Mannen har ännu inte vaknat.
”Okej, Edvin. Vi kommer att göra allt för att rädda din pappa. Men han är mycket sjuk förstår du.”
Edvin nickar frånvarande. Han är fjorton år gammal och han förstår mer än den vitklädda kvinnan tror. Edvin vet att hans pappa Morgan är väldigt sjuk. Han vet att han kanske inte vaknar mer. Edvin vet. Edvin förstår.
När ekot efter kvinnans steg har ebbat ut lägger sig åter tystnaden över korridoren. Pojken har fått en filt och en säng men han kan inte sova. Istället står han framför fönstret och stirrar blint ut. Bortom hans egna suddiga, långa och gängliga gestalt och stadens eviga pulserande ser han huset. Han minns hur han brukade föreställa sig det.
Det ljusa köket där maten stod och puttrade på spisen. Det trivsamma vardagsrummet där elden skulle spraka i kaminen för att värma dem när natten var kall. Om han ansträngt sig tillräckligt mycket kunde han till och med se dem sitta där tätt tillsammans i soffan. Det låg en hund vid deras fötter. Den hette Bill.
Det var en tillvaro där det inte fanns några avskedsbrev. Där inga pappor vaknade ensamma i dubbelsängen. Där inga smärtfyllda skrin skulle eka. Där inga flaskor låg på golvet. Pojken hade drömt så mycket när han var liten och godtrogen. Han hade verkligen trott att hon skulle komma tillbaka. Tänk så fel han hade haft.
De där gångerna han stirrade sig själv i spegeln och undrade vad han gjort för fel fanns det ingen där. Det fanns ingen att hålla i handen när hans pappa skrek och slängde flaskorna runt sig. Det fanns ingen i skolan som frågade varför hans ögon var röda. Det fanns ingen som undrade om det var för att han gråtit sig till sömns.Det fanns ingen. Han var bara en pojke som var son till en av de 400 000 personer i Sverige som inte kunde låta flaskorna, burkarna eller kartongerna med skvalpande vätska vara. Han var ensam. Alltid lika ensam.
Till slut somnar pojken i sängen. När han vaknar trummar regnet envetet mot fönsterrutorna. Edvin är rädd. Räddare än han någonsin har varit. Ovissheten skrämmer honom. Han måste få veta svaret nu. Han klarar inte av att vänta. Det fanns en gång någon som sa att hat och kärlek går hand i hand. Det vet inte pojken men rädslan som river i hans skäl är inte hat. Den där lilla gnistan av ljus i det nattsvarta mörkret är något som kallas hopp. Pojken vill så gärna att hans pappa ska vara en annan man. En man som är full med glädje och livskraft. En man som inte är nedbruten. En man som förtjänar att kallas pappa.
Klockorna på väggen i korridoren tycks stå stilla när pojkens bara fötter flyger över golvet. Utanför de vita väggarna sträcker sig de gamla lindarna upp mot skyn. De små hjärtformade bladen har för länge sedan gulnat. I den kalla vinden överger det sista lövet trädet.
Kvar finns bara förhoppningen. Tilltron att det en dag åter ska grönska. Att livet ska resa sig. Igen.
Så kom julen åter till de blekgråa hyreshusen i betong. Adventsljusstakar i alla fönster. Plastgranar som packas upp. Klappar som slås in. I ett fönster i en lägenhet på andra våningen står en ung man, knappt äldre än en pojke och tittar ut. Hans namn är Edvin och det här var hans hem. Nu står han här i fönstret för sista gången. Det är med vemod han ser på lekplatsen där han brukade leka, på backen där de första tussilagorna brukade stå i blom och på vägen där han brukade gå till skolan.
Han lämnar fönstret och låter sina fötter leda honom in i rummet. Det var här allt började - och allt slutade, tänker han. Nu är golvet renare än någonsin och kartongerna prydligt uppstaplade. Edvin kan fortfarande se kroppen ligga där. Badandes i ljuset från den sönderslagna gatlyktan. Han kan så väl minnas känslan. Rädslan. Chocken. Det stillsamma bekräftandet av hans farhågor. Men den där stunden var länge sedan nu. Så länge sedan att minnena långsamt bleknat något. En sak är säker. De där dagarna i november förändrade verkligen Edvins liv. De där dagarna i november slutade Edvin att vara pojke. De där dagarna i november blev Edvin en man.
Morgan fick ett besked och det var ett hårt sådant. Hans lever hade fått nog. Hur stort hans begär än var så skulle en droppe till innebära hans död. Det hade inte varit någon enkel väg tillbaka.
Men det var den väg som Morgan hade gått. Utan flaskor på golvet blev vardagen plötsligt plågsam. Det fanns ingenstans att fly. Inget som kunde gömma det svarta hål som ett brev hade bränt upp inom honom. Det fanns inget som kunde hålla tillbaka hans skam. Inget som kunde hindra honom från att se sin son i ögonen. Morgan vaknade upp igen till verkligheten.
Utanför rutan strålar en vintersol sig igenom björkarnas skakande kvistar och skapar skuggor på golvet. Edvins blick drunknar i skuggspelet.
”Edvin! Hallå! Kommer du eller?” Morgans röst skär genom lägenheten högt och gällt.
”Va?” Edvin rycker till och vaknar upp ur dagdrömmerierna.
”Men hallå grabben! Har du somnat eller? Vi ska ju flytta nu! Ringer det ingen klocka alls eller?”
”Jo pappa, det gör det. Det gör det faktiskt.” säger Edvin och ler.
Josefin Nilsson
|
Författare: Läsarbidrag
|
|
|
