|
|
På cykel genom Taklamakan
|
|
|
|
Äventyraren Janne Corax är tillbaka hemma i Målilla igen. För en snabbvisit. Vilken dag som helst bär det iväg tillbaka till Kina. Han har en revansch att utkräva på bergen i Xin Jiang-provinsen.
|
|
|
Inte riktigt lika öde som Taklamakanöknen. Men nästan, konstaterar Janne Corax som är tillbaka i hemkommunen på en snabbvisit mellan äventyren.
|
Den senaste expeditionen till Kina blev inte riktigt
som planerad. Målet var att klättra några av de få oklättrade topparna som finns kvar.
Det finns som sagt några toppar kvar där ingen mänsklig hand har satt sin fot. Ännu.
Men nu skulle det vara dags, var det meningen.
Et stipendium öppnade den här möjligheten för Janne som faktiskt mer eller mindre bor i Kina numera.
Men både vädret och kinesiska polisen hade andra idéer om det projektet.
Tillsammans med danske kompisen Martin Adserballe startade Janne i kanten på den enorma Taklamakanöknen. En cykeltur som förstås blev den första prövningen på resan.
|
|
Ökenvandring. Äventyraren Janne Corax berättar om sin senaste expedition. Som bland annat innehöll en cykeltur genom Taklamakan-öknen, punktering i sandstorm och en sällskaplig vildkamel.
|
Spikrakt
Först mil efter mil med spikrak väg i tryckande hetta. Sedan blev vägen bara sämre och sämre. För att till slut försvinna helt i sanden.
– När Martin var här för några år sedan fanns en ganska hygglig väg, berättar Janne, men nu var den helt försvunnen. Det fanns bara djupa sanddyner.
Det säger sig själv att det är ganska besvärligt att släpa en cykel med 100 kilo packning genom den lösa sanden.
Stoppade av polis
Till saken hör också att när de kom närmare bergen, fick de förflytta sig nattetid. Området är avspärrat för besökare och det gällde att inte bli sedda.
– Egentligen är det ganska bra, säger Janne, det är för att skydda naturen från olaglig gruvbrytning. Men det var ju inte så lyckat.
Och vid ett tillfälle blev de också stoppade av kinesisk polis.
– Det kom två stycken på en moped genom öknen och stoppade oss, berättar Janne. Men det var mest för att de trodde att vi skulle omkomma där ute i sanden.
Men inte ens det fick dem att ge upp. Men de blev mer noga med att gömma sig på dagarna och färdas på nätterna.
På något sätt råkade Martin skada sig i en fot, och satte kurs tillbaka mot civilisationen. Medan Janne själv fortsatte mot målet. På den ena getstigen efter den andra. Med bergvägg på ena sidan och ingenting på den andra. Med en tung cykel i lösgruset och i becksvarta natten.
– Jag hade bara en pannlampa att lita till, säger han.
|
|
Vildkamelen var inte så lite nyfiken på Jannes cykel. Den ville gärna käka upp handtagen, så Janne fick mota bort den med milt våld.
|
|
Författare: Olof Carlson
För artikeln i sin helhet, se papperstidningen.
|
|
