De sex vännerna från Hultsfred, Eksjö, Västervik och Norrköping jobbar på bra med ett konstverk.
Och uppmärksamheten låter inte vänta på sig.

Det var väl inte den bästa dagen för ett kassahaveri, när festivalbesökare och Hultsfredsbor samlades på Systembolaget för att fylla på förråden.

Runt 20 personer beskådade festivalens sista spelning. Det är synd, för det här norska tremansbandet är rätt härligt i sina bästa stunder. Allra mest är låten ”Recovering” talande för hela festivalen.

– Det var den absolut häftigaste upplevelse jag varit med om någon gång, säger Marcus Wangebo.
På öppningsdagen av This is Hultsfred stod han på Stora Dans tillsammans med bandmedlemmarna i I´d name it Marla.

Näääk & Nimo har kallats för partyrappare. Det stämmer. Rapduon får till festivalens mest festivaliga stämning på deras sena konsert under lördagskvällen.

Trubbel presterar festivalens ösigaste spelning. Och en av de bästa. Göteborgspunkarna spelar en existentiell punk som äger Teaterladan.

Objektiva recensioner är en utopi. Det går inte komma ifrån att recensioner bara kan skrivas av någon som är någon. Och alla någon är subjektiva. Så även jag.

The Nomads har festivalens klart högsta medelålder. Men det enda som är gubbigt med den här spelningen är bandmedlemmarna. 60-åringarna spelar en pigg och lyhörd rock som känns modern.

Med sin svidande samhällskritik och gungande reggaerytmer vann Partiet bra många röster på This is Hultsfred.

Alla akter i Hultsfred älskar att vara i Hultsfred. Det är lite konstigt, för nästan allas insatser är långt bättre än inramningen och publiken. Ändå är alla så tacksamma. Varje artist förkunnar att det här är riktiga Hultsfred och drar någon story från förr.

De allra flesta artisterna på det allra första This is Hultsfred är i sina karriärers linda. De allra flesta kommer vänta på genombrottet under hela artistlivet. Någon kanske slutar som hustrubadur på ett stadshotell. Någon tar hand om afterskin i Sälen. Någon tappar lusten.

– Det är ett mirakel att det kunde bli så här bra på bara åtta veckor. Jag är helnöjd!
Festivalgeneral Jolin Åkesson bara bubblade av glädje, lycka och kärlek några timmar efter att musiken tystnat.

Hultsfred är Hultsfred!
Den känslan övervinner allt. Och Izabella Zenati från Göteborg sätter ord på vad hon känner.
– Det är inget speciellt med stadsfestivaler om man redan bor i stan och vi har ju redan så många sådana. Det är stämningen och den mer personliga festivalen vi söker.

Han trodde det skulle bli en vanlig arbetsdag. Men - stället för att jobba som vanligt blev Andreas Ivarsson från Göteborg kidnappad. Av kompisarna.

Det var blött, det var vingligt och inte så lite kletigt. Men det stoppade inte Camp Fan va Gay att rycka åt sig en ledning i Campkampen.

Precis när Mire Kay inleder sin konsert faller ösregnet. Just då, med kanske 200 människor på festivalområdet och en andra spelning inför drygt 50 åskådare, känns hela This is Hultsfred som ett stort frågetecken.

En underdrift: förutsättningarna är inte de bästa för holländska Birth of Joy. De spelar näst först på en festival som ännu inte kommit igång. 16.00 står ett drygt 50-tal åskådare framför scenen.

This is Hultsfred har parollen ”går det inte så går det ändå”. Just därför är Lifvens den nya festivalens mest självklara bokning, för är det någonting som går i den här trakten så är det ju Lifvens.

Göteborgsrockarna i Bottlecap öppnade This is Hultsfred och de satte ribban högt från start.

Det var en riktig lokalpatriot som tog första steget in på festivalområdet.

Pepp. Kärlek och lycka.
Festivalgeneral Jolin Åkesson väljer tre ord som summerar hennes känslor en timme efter att This is Hultsfred drog igång på allvar.
– Att jag inte tjuter hela tiden är ett mirakel.

Det som började lite smått med teckningar och annat i Emmaboda 2010 har utvecklats till en pysselcamp.
Tillsammans ser Sigrun Bergstrand och Anna Jähle till att sätta mer färg på festivalen. Ju glittrigare desto bättre.

Väldigt lugnt. så sammanfattar polisen sin insats på Hultsfredsfestivalen.
Trots det har ordningsmakten ändå haft en del att hänga händerna i.

Han reste från Englad till Hultsfred, byggde upp en fullkomlig teknikutställning på Blue Stage. Och råkade ut för festivalens första och enda totalhaveri.

Termometern kan inte visat på mer än 15-16 grader i Hulingen. Men solen stack till på lördagsmiddagen, även om jag tror att fler minns regnandet.

När Jay Earles från England satsade på Podpads för åtta år sedan skrattade folk och kallade honom tokig.
Tokig var det sista han var, har det visat sig. Bara i England kan han räkna ihop 20 000 sängplatser i sommar.
Nu är hans små hus med solfångare på taket en lyx även på Hultsfredsfestivalen.

Till grannarnas glädje.
Eller till deras förtret.
Störigaste campet måste Växjögrabbarna i KBK stå för, med sin ljudanläggning på 2 000 watt som aldrig blir för trött för att vila.

Noah & The Whale var satta på en alldeles för liten scen. Det blev kaos utanför, när fansen tryckte på för att komma in i Teaterladan.
– Publiken flyttade på 300 kilo ordningsvakter, säger Roger Gröndahl, säkerhetsansvarig vid scenen.
– Hade vi släppt på alla, så hade risken varit stor att någon skadat sig, säger säkerhetschef Ulf Nilsson.

Precis som Världens bästa Karlsson.
Och har man det, så kan man få kanonbra utsikt över både Hultsfredsfestivalen och sjön.

Trivselgruppen har inte haft någonting att göra.
Så, egentligen var allt precis som man önskade.